Barndomens spelupplevelser

Min absolut första spelupplevelse som jag knappt kan minnas var då jag och pappa spelade något slags Sonic-racing spel på en gammal konsol (ingen aning vilken det var). Jag började även spela The Sims väldigt tidigt, började spela The Sims då jag var sju år ungefär och blev totalt fast, och jag spelar fortfarande The Sims nu, fjorton år senare. Inget slår dock första känslan jag fick då jag blev helt inne i spelet, den kommer jag fortfarande ihåg. Jag var helt beroende, jag minns att jag satt och spelade en halvtimme-tjugo minuter innan skolan började till och med. Det var väl så allt började antar jag.

 
Några år efter jag började med The Sims så fick jag så småningom både en Nintendo Advanced och sen en Playstation 2 (som jag fortfarande har kvar) av pappa. På nintendot har jag i princip bara The Sims-spel, skaffade inte något Pokémon-spel av någon anledning: det var inte superpoppis då och jag hade inte testat att spela det, så jag visste inte om det var kul eller inte. The Sims är ju alltid kul, tänkte väl jag. På min Playstation 2 skaffade jag också ett The Sims-spel (surprise!), nämligen The Sims Bustin’ Out, vilket fortfarande är ganska kul faktiskt.

 

Sen fick jag Tekken 4, Burnout Revenge och SSX. Älskade alltihop,  jag kraschade en massa bilar i Burnout Revenge, det var jävligt kul tyckte jag. SSX On Tour är ju helt underbart, man kan välja sin favoritgubbe, och så kan man fixa både bräda/skidor och kläder till dem, sen var det riktigt kul att spela också. Väldigt bra musik med i det spelet också måste jag säga. Sen kunde man också slå ner ungar och vuxna i backen, vilket mitt 9-åriga jag tyckte var kul och det tycker jag nog är kul nu också (dock så tycker jag faktiskt lite synd om barnen nu, även om det inte är på riktigt).

 

Tekken väckte väl min kärlek för olika typer av fightingspel och jag tycker fortfarande den typen av fightingspel är väldigt roliga, funderade lite på att köpa Mortal Kombat till Xbox One men det kändes lite väl brutalt för min del (såg några videos från Pewdiepie). Tekken visar inget blod eller något sådant (antagligen därför jag fick det fightingspelet som liten) och jag minns att jag verkligen älskade karaktärerna Nina och Julia i det spelet, tyckte de var väldigt badass och riktigt bra att spela med också. Nina var riktigt kaxig (vilket jag gillar), kommer fortfarande ihåg en av hennes knock-out repliker: ”Isn’t it past your bedtime?”. Sen är väl en annan anledning till att jag tyckte om henne att hon har blont hår (vilket är hyfsat likt min hårfärg). Då jag var yngre brukade jag kolla ut karaktärer som hade någon likhet med mig (hade på sig min favoritfärg, hade liknande hårfärg etc) och ha dem som favoriter (exempelvis Blomman i Powerpuffpinglorna). Jag vet inte riktigt varför, men jag gjorde så. Brukar dock oftast dras mer till de kvinnliga karaktärerna i vissa spel/serier/filmer, för att jag känner att jag kan enklare relatera till de som är av samma kön, men har ju såklart många manliga favoriter också (de är ju dock mycket vanligare inom spelindustrin så är ju därför jag tycker mer om kvinnliga också).

 

Mitt första spel jag någonsin köpte själv var det underbara Star Wars Battlefront II, och det är fortfarande kul. Alltså, det spelet äger, det är bara så bra. Köpte det då jag precis fått se Star Wars och var helt såld (samt hade en fet crush på Luke Skywalker), var typ elva då tror jag. Jag suger dock så himla hårt på det spelet, det är typ omöjligt (speciellt att flyga med de där jäkla rymdskeppen, kontrollerna är helt hattiga) men jag älskar det ändå. Det är jättebra soundtrack från filmerna i spelet också. Ska bli intressant att se vad nästa Battlefront har att erbjuda.

 
Nu har jag berättat det mesta om mina tidiga spelupplevelser vilket ändå blev rätt många. Då spel inte anses som typiska ”tjejsaker” förutom The Sims som var för alla, så är det inte självklart att man som tjej får en möjlighet att testa (i ung ålder i alla fall). Som tur för mig så var pappa spelintresserad och ville väl få med mig (vi gillar dock olika typer av spel) och spela spel med mig. Vad man blir introducerad till som barn beror ju även till viss del på ens föräldrars intressen: hade varken mamma eller pappa varit spelintresserade så hade jag kanske inte fått pröva tills jag var i övre tonåren (om jag inte hade någon kompis som ägde konsol t.ex.). Jag är då väldigt nöjd med de spelen jag spelade som ung, tyckte de var riktigt bra och är spel som jag fortfarande kan tänka mig spela. Har kvar de allihop så får väl köra en nostalgi spelomgång någon dag!

 

Emma Hedman Jonsson

Similar Posts

Kommentera