Jag har spelat Magic: The Gathering i över 10 år.
Det första jag hörde om spelet var via min dåvarande partner, som ville börja spela något som hen hade hört talas om, och tydligen fanns det ett ställe i Stockholm. Vi gick dit. Partnern bodde inte i Stockholm, och var därför nästan aldrig med, men jag gick dit varje vecka och spelade.
De hade precis börjat med att ha öppna spelkvällar för nya MTG (Magic: The Gathering)-spelare, och jag blev inbjuden. Min personliga inställning är egentligen helt oviktig, men det kan nämnas att jag aldrig varit social tidigare. Jag hade spenderat mitt liv framför dator eller tv-spel, med böcker eller min egna fantasi. Jag hade knappt nÃ¥gon idé om vad det innebar av att vara social, och MTG gav mig nÃ¥got helt nytt – möjlighet att umgÃ¥s med människor, att tala obehindrat och att lära mig.
Omedelbart tog jag pÃ¥ mig ”nybörjar”-koftan, och visst var jag väldigt dÃ¥lig i början, men jag gav mig aldrig utrymme att förbättras. Istället för att sträva efter att bli bättre, och delta i turneringar eller annat än vanligt Casual (spel-formatet som är utan specifika regler angÃ¥ende vilka kort en fÃ¥r använda, perfekt för nya eller oseriösa spelare, eller de som inte vill lägga stora mängder pengar och tid pÃ¥ att fÃ¥ en perfekt lek) sÃ¥ försökte jag vara positiv och lekfull när jag förlorade, och överdrivet lycklig när jag vann, eller fick in ett bra slag. Jag spelade den stereotypa ”kvinnlig kortspelare” perfekt.
Till slut hamnade jag i en grupp likasinnade nördar – pojkar runt min Ã¥lder eller yngre, som inte spelade seriöst, och som gärna spelade multiplayer (fler än 2 st spelare per match) i olika formationer och uppsättningar. Det blev min egna sfär – att varje gÃ¥ng jag kom till spelstället gick jag raka vägen in till vÃ¥rt avskilda rum, som aldrig egentligen var ledigt men vi var mÃ¥nga, och där satt vi och pratade om en otroligt mängd ämnen och spelade lÃ¥ngdragna matcher med konstiga lekar där varje Rare (den för tillfället mest ovanliga korttypen; sedan dess har Mythic Rare kommit samt andra versioner) var en bomb (enskilt kort som är mycket starkare än nÃ¥got annat i spel) och där de mest unika kombinationer av lekar och färger och funktioner var möjliga att finna.
Detta var där jag lärde mig älska spelet.
Tyvärr har allt gott sitt eget slut.
Lokalen blev för full, och till slut fanns inte ens sittplatser för dem som ville spela, och det var för hög ljudnivå, för mycket människor, för dålig luft. Mitt lilla gäng slutade komma dit, gick olika vägar i livet, och illusionen av inkluderande kortspel var borta.
Sen dess har jag arbetat med kortspel och annat regelbundet, med paus endast för mina egna depressioner, men jag har aldrig riktigt kommit tillbaka till spelet. Det har skapats grupper som inkluderar kvinnor och transpersoner, och andra som exkluderar cis-män, men ingen av dessa har varit riktigt välkomnande. Det är som om stämningen hos MTG-spelarna pÃ¥ det fullspäckade spelstället alltid hänger kvar – jag har varit pÃ¥ draft och spelkvällar och spelträffar och aldrig har jag fÃ¥tt samma känsla som i det där lilla rummet, med de där udda personerna frÃ¥n helt olika delar av den sociala klassen, men som alla ville spela MTG, och som ofta helt glömde bort att jag inte hade samma genitalier som dem.
Där jag var en del av gruppen, även fast jag inte personligen kände speciellt många av dessa människor.
Det senaste året, eller mer, har jag helt tappat kontakt med MTG-communityn. Jag är med i grupper på Facebook, jag jobbar fortfarande med spelet men håller inga turneringar eller spelkvällar, och jag spelar det ytterst sällan. Jag har inte ens koll på vad för nya set som kommer ut, när eller något annat än deras namn, som jag får lära mig via mitt arbete.
Men jag saknar det verkligen.
Vid flera, många faktiskt, tillfällen har jag försökt komma tillbaka till spelet. Börjat gå tillbaka till gamla spelställen, försökt ordna spelkvällar, blivit inbjuden och även närvarat på drafter eller annat inom sagda grupper. Men jag har alltid blivit avskräckt. Det är svårt att förklara exakt varför, men grunden är att jag för tillfället är så ouppdaterad i de nya seten, som bara blir fler och fler, och trots all min kunskap om MTG-regler och gruppernas till synes inkluderande atmosfär, så känner jag mig inte välkommen.
Jag vill bara spela. Inte diskutera vilken podcast som beskriver de senaste världs-turneringarna bäst. Inte förlora mot lekar som endast innehåller perfekt kombinerade kort i en perfekt mängd. Inte hänvisas till specifika husregler, eller format, där vissa kort är mer tillåtna än andra, där vissa spelsätt accepteras mer än andra.
Och där alla är binära.
Där alla fortfarande inte ser problemet med nuvarande MTG-community.
Jag vill skapa förändring, och jag inser att jag sitter i en position där jag har möjlighet. Mitt mÃ¥l kommer bli kortspel utan gränser – det är ok att vara ny utan att vilja förbättra sin lek, att vara erfaren och bara spela med dÃ¥liga kort, att ha spelat i flera Ã¥r utan att för den delen nÃ¥gonsin varit aktiv inom communityn. Där det gÃ¥r att känna sig välkommen, accepterad, och uppmärksammad. Där även transpersoner utanför det binära anses normala, och där den giftiga stämningen frÃ¥n Stockholms, och världens, MTG-community inte har tillÃ¥telse att nÃ¥.
Alla kort är bra.
Alla lekar är värda att spela.
Och alla människor är värda att spela med.
Men då jag är ensam i detta, än så länge, finns det inget som talar för att detta kommer gå snabbt. Ingen kan ändra en community på mer än 25 år, som sträcker sig över hela världen.
Men en kan försöka.
Och vill ni finna inkluderande, accepterande Magic: The Gathering-spel och dess grupperingar, visar jag er gärna i rätt riktning. Och vill ni skapa ett nytt community, ta kontakt med mig.
Behovet finns.
Det gäller bara att samla ihop styrkorna <3
SÃn Wellroth LÃ¥ng
Tack för dessa ord Sin <3