Varför har jag inte spelat Halo 5 ännu?

Den 27:e oktober släpptes Halo 5: Guardians.

 

Jag hade inte förbokat, för jag tror inte på att betala ett av världens största företag för en produkt som inte finns än, och ärligt talat hade releasen (nästan) smugit upp på mig – jag köpte en Xbox One bara någon månad tidigare, när jag insåg att Halo 5 snart är här, samt att jag hittade en otroligt bra affär på Tradera, inklusive kvitto för att bevisa att det inte var stöldgods. Som ny.

 

Den står hemma i min hylla och är inkopplad – el, tv, internet, allt. Jag fick även fyra spel, samt Master Chief Collection, så nu äger jag alla varianter av alla Halo-spel, förutom Halo Wars, samt 2 upplagor av Halo 2, därför att varför inte (familjemedlem som inte ville ha längre, så den får stå i min hylla med resten).

 

Jag har inte startat konsolen.

 

Den 27:e jobbade jag, utan direkt plan att införskaffa spelet, men ni kanske kan gissa. Plånboken sa att jag hade råd, så jag skaffade Limited Edition, samt en Xbox One-kontroll med Master Chiefs färgschema. Väl inne i butiken hade de tydligen en pågående tävling, och lokalen var fylld med ungdomar, och jag stack ut.
I någon timme stod jag och bara såg på när de spelade, med min egen kopia i famnen, musik i hörlurarna och totalt ignorant mot omgivningen. En högljudd ungdom lyckas ställa sig precis framför mig, och visst var det trångt, men inte där jag stod. Hen verkade förnärmad/förvirrad när jag petade på hens axel och indikerade att jag ville se skärmen framför mig, men flyttade sig utan att synligt klaga.

 

Av flera skäl spelade jag inte Halo den kvällen. Jag hade ett tidigt möte dagen efter, och visste att jag inte skulle komma i säng alls om jag startade konsolen, så lät bli. Dagen efter är mötet, dagen passerar, jag kommer hem, gör mat, prokrastinerar, sitter vid datorn, spelar Dragon Age 2 på min Xbox 360, och försöker ignorera mitt nya inköp.

 

Jag har inget mer jobb i veckan, och kan spendera flera dagar med att bara spela. Sitta framför tv och dator och bara pausa för mat och toalettbesök. Jag kan nöta igenom hela kampanjen, koppla upp mig till Xbox Live och spela multiplayer, jag kan göra så mycket.

 

Men jag har inte startat spelet.

 

Halo 5: Guardians ligger på min nya Xbox One, tillsammans med sin nya vackert inpackade mörkgröna kontroll. Kvittot är noga ihopvikt och instoppat i förpackningen. Spelet är fortfarande inplastat.
I bokhyllan står resten av min samling: alla publicerade Halo-böcker, min upplaga av Halo Encyclopedia, tröjan med Halo 4-tryck, och andra små detaljer.

 

Varför har jag inte spelat det?
Vad är det som hindrar mig?

 

Jag vet inte.

 

Istället fortsätter jag spela ett flera år gammalt spel, hör vad människor i andra länder och delar av världen skriver om deras upplevelser, noga med att inte läsa för detaljerat och avslöja någon del av kampanjen, och ser bilder, screenshots, citat och annat från och i relation till spelet.
Jag undrar om jag är rädd?
För att spelet ska ta slut.
Enligt flera källor spelar en som Locke (den nya Spartan-lV) mer än hälften av tiden, i jakt efter Master Chief, den berömda poster-pojken för Halo-serien. Någon sade att en spelar runt 20% av tiden som Master Chief, resten som Locke, och jag tror det skrämmer mig.

 

När jag spelade Halo 4, klarade jag inte av att spela om det. Jag tänker inte avslöja något, för jag hatar att få delar av berättelser avslöjade för mig, men slutet var intensivt.
Speciellt om en har så mycket bakgrundsinformation som jag har.

 

I flera år har Halo varit en sådan enorm del av mitt liv, och även om jag inte aktivt spelar eller läser, så kan jag mycket fortfarande, och så fort någon ens nämner Halo har jag svårt att hålla inne den ström av fakta och bakgrundshistorier som kommer rullande i mitt huvud.
Hur The Flood skapades, och till vilket syfte. Hur det kom att hamna bakom en låst dörr i en gammal ruin, som sett i Halo: Combat Evolved.
Hur det kommer sig att The Covenant vill döda människor som ras, och hur när de faktiskt kommit sitt mål.
Vem Didakt är, och varför han är viktig.
Historien bakom Forerunners, och varför Halo-installationerna skapades.

 

Men om jag spelar det här spelet, om jag startar det och sätter en specifik svårighetsgrad, och endast spelar kampanjen som jag alltid annars gör, så blir jag direkt märkt som en väldigt specifik ”nörd”.
Om jag skaffar Xbox Live och spelar Warzone mot tusentals andra spelare, får vinster och förluster, rankings och medaljer, historik och strategier för att vinna – då kommer jag dömas efter det.

 

När jag nämner för nästan vem som helst att jag älskar Halo, är frågan nästan uteslutande ’Vilken rank har du online?’. Om de ens spelat serien tillräckligt mycket för att kunna minnas något om den.
Det är aldrig någon som vill prata om historien.
Som vill diskutera relationen mellan Cortana och Master Chief, hur Keyes blev ”Captain”, varför Flood är så otroligt farlig, hur spartanerna ens skapades.
Vem dr Catherine Halsey är.
Och de enstaka gånger det hänt, att någon vill diskutera detta, så blir det alltid en kamp om ”vem som kan mest”.
Vem är mest ”nörd”.

 

Kanske är det därför jag inte spelar det. Jag vill inte vara min ranking online. Jag vill inte definieras av vilken svårighetsgrad jag spelar på. Jag vill inte bli dömd beroende på hur många unika vapen och platser jag funnit, eller mängden achievements.
För jag orkar inte vara något annat än en väldigt Halo-intresserad människa.
Men hela tiden har jag den pressen över mig – klara spelet på Legendary ensam, få högsta ranking i multiplayer online, finn alla hemligheter och använd aldrig guider på internet för att göra det.
Annars är jag inte en ”riktig” nörd, utan bara någon med larvigt mycket kunskap om ett ämne ingen bryr sig om.
En larvig ”tjej” som inte ens klarat Halo 2 på ”Hard”.
”Fejk”.

 

Även om ingen någonsin skulle kalla mig det, eller medvetet indikera att så är fallet, så är pressen på mig själv enorm. Det går inte att hänga på Halo-relaterade hemsidor och forum utan att bli bombarderad med alla som klarat de svåraste svårighetsgraderna, utvecklarna som belönar endast dem som letat igenom varje vrå av alla spel på egen hand, achievements som endast låses upp när du gjort helt omöjliga och information som endast avslöjas när alla delmål är perfekt utförda.
Men inget som belönar den som bara är otroligt intresserad.
Som bara spelar för att hen älskar universumet, och inte för att få högsta ranking eller skäl att skryta inför andra.

 

Kanske är det därför.
Men vad vet jag.

 

Sín Wellroth Lång

Similar Posts

One thought on “Varför har jag inte spelat Halo 5 ännu?

  1. Jag har ett liknande problem med Yoshi’s Wooly World. Jag har taggat. Och taggat. Och sedan kom det. Allt var dyrt. Jag spelade de gamla spelen på andra konsoler. Nu står spelet och väntar på mig, har väntat ett bra tag, och jag har så höga förväntningar på… allt. Jag vill kunna lägga ner hjärta och själ och jag vet samtidigt att jag inte får ha kvar det om jag spelar det, att det tar slut, och tänk om jag inte får superbra stats? Den nästan hånar mig på sin hylla, Yoshi är min absoluta favoritkaraktär i Nintendofamiljen och jag är övertänd – det händer ingenting. Jag spelar det inte. Jag safe:ar och sparar.

    Så jäkla dumt!

Kommentera