Ett av de första spelen jag köpte var Fable.
Jag hade efter många om och men skaffat en egen Xbox så att jag slapp slåss med far om vem som skulle få spela, och så att jag kunde stänga in mig på mitt rum och spela dygnet runt (i alla fall i teorin, då föräldrar alltid såg till att jag gick och lade mig någorlunda i tid), och i en spelaffär i Kista Galleria hittade jag Fable för någonstans runt 100-200 kr.
Jag tänkte att någon gång måste jag chansa, någon gång måste jag spendera pengar, så jag köpte det. Vet inte riktigt varför. Majoriteten av mina första spel var inskaffade på samma vis – billiga, gärna nedsatt pris, såg fina ut och hade ”bra” grafik. Jag kunde väldigt lite om spel på den tiden.
Första gången jag spelade igenom Fable var jag otroligt noob – jag förstod inte att jag kunde byta kläder/vapen, så jag bokstavligen sprang igenom hela spelet med de första svärdet du får och de där trasiga bonde-kläderna som till slut knappt fyllde min karaktärs övermuskulösa kropp.
Vid ett tillfälle blev jag överfallen av skelett, och då de vägrade dö för att mitt svärd gjorde för lite skada, så sprang jag som fan för att hinna igenom banan innan de dödade mig. Tv-spel var väl inte lika smarta på den tiden.
I slutscenen, där en presenteras av ett val, valde jag utefter vad min karaktär borde vilja – utifrån den psykologi hen upplevt och hur hen påverkats av spelets gång. Och blev sen sjukt förvirrad över att det inte blev exakt så som jag tänkte mig. (SPOILER: Karaktären som jag valde rädda, och som jag tänkte skulle stanna med mig, sa att hen skulle ut och utforska världen. Vad var då meningen med att rädda hen, undrade min förvirrade hjärna)
Efter det går spelomgångarna ihop – jag minns att jag någon gång funderade ut att jag spelat igenom Fable tretton gånger. Vilket kanske, kanske inte är rätt – detta var flera år sedan, och min verklighetsuppfattning var markant annorlunda då från nu. Men jag vet att jag spelat Fable tillräckligt mycket för att minnas allt, trots att jag inte rört spelet på över fem år. Kanske även närmare tio.
Jag minns att jag inte förstod att det gick att läsa böcker och texter en fann i spelet förrän runt andra eller tredje spelomgången, då jag fann att en kunde byta rustning, och att jag satt i en obestämd mängd tid klistrad framför min egeninskaffade tjock-tv tills ögonen gjorde ont, och ändå fortsatte jag läsa.
Jag minns när jag fann att ens karaktär kunde få olika ”titlar” beroende på hur en slogs/valde i spelet, och jag bestämde mig för att spela igenom ALLA varianter som kanske fanns.
Jag minns att jag skapade min första 100% goda karaktär med det mest episka vapnet, och skickade in min Xbox att bli ”förbättrad” (dvs chippad, när det var semi-lagligt och fortfarande möjligt i vissa elektronikaffärer), men fick tillbaka mitt gamla Xbox-minne separat och insåg först då att den där karaktären aldrig skulle få ett avslut.
Jag minns att jag fann min karaktärsstatistik bland alla val i pausmenyn, och att mitt mest besökta ställe var Bowerstone Docks (om jag minns rätt) och vart otroligt fascinerad, på grund av det går endast att nå via själva staden i fråga – borde jag inte varit i den zonen fler gånger, i så fall.
Eller att jag i timmar roade mig med att irritera arbetarna som bar lådor från ena sidan stan till den andra – varje gång jag talade med dem, tappade de lådan så den gick sönder, och behövde då gå tillbaka om hämta en ny.
Hur jag försökte stjäla ALLT.
Hur jag sprang runt och försökte gifta mig med minst en NPC i varje stad/zon, men i en zon fanns inga hus som en kunde köpa, och därför kunde jag inte gifta mig med någon av alla de karaktärer som gick runt med stora röda hjärtan över sina huvuden.
Jag minns när jag mötte på trollet, den första boss-fighten, och hur jag blev så förbannad på min ”hjälpreda” när de delade ut de dödande slaget, och därmed snodde ALL xp.
Och detta är bara första Fable – andra spelet var så otroligt känslofyllt. En perfekt mix mellan komik och seriösa val, med underbart byggda karaktärer och interaktioner mellan dem. Systern, hunden, alla livsöden och historier från första spelet som följde med i andra. När en hittar sin gamla hemstad – sjunken, bortom räddning. När en finner alla gravstenar.
Den halvt galna och väldigt naiva uppfinnaren och hans öde.
Fadern som ber om din hjälp att hitta sin son, som blivit kidnappad av de där små goblin-liknande varelserna, och ödet de alla möter.
Den blinda sierskan.
Vad som händer med Old Town, beroende på dina personliga val – vad som händer med Oakvale, av samma skäl.
Wraithmarsh, med en bossfight i en gammal förfallen bosättning – hus fyllda med vaggor och barnsängar, och en Banshee med små minions en måste döda. ”Madame Ursula’s Home for Little Lost Souls”.
Drömmen med ens syster, en perfekt dag, föräldrar som snart kommer tillbaka – bara för att vakna mitt i natten och självmant ge sig ut genom den öppna grinden trots att ens syster skriker åt en att inte göra det.
Varför gör du det?
Innehållet bakom alla Demon Doors. De olika platserna, historierna, ödena. Jag skulle kunna skriva endast om dem och fylla så mycket.
Det fanns så otroligt mycket känsla.
Trean spelade jag aldrig lika mycket – den vart för halvdan, för krystad, även om idéerna var underbara, men det är väl det som är Lionhead Studios: vackra, coola, underbara idéer som aldrig riktigt blev uppfyllda.
Och nu har sista möjligheten att uppfylla något av dessa fantastiska scenarion försvunnit.
Lionhead Studios har stängt, och är borta.
Fable med dem, i alla fall i de underbara spel och världar den skapat och låtit oss uppleva. Hur de vågade bryta normer och rutiner och hur barnen i tvåan sprang runt och spelade rollspel på gatorna i Bowerstone.
Hur NPCs kunde kommentera på sådant de inte borde kunna (”I hear the world is much bigger now than it was a few years ago”, som en hint om att de förstorat kartan avsevärt mellan första och tredje spelet) eller allmänt bröt fjärde väggen (”You don’t talk much, do you?” som en karaktär säger till den spelbara karaktären, som genom spelen aldrig yttrar ett ord).
Så många minnen.
Så många känslor.
Så mycket som nu tar slut.
Ingen är perfekt, men med Fable lämnade de något stort efter sig.
Sín Wellroth Lång
