Ikväll har jag haft en underbar resa djupt inom mig, med de vackraste vyerna men också de djupaste filosofiska tankarna. Jag har umgåtts med en vän samtidigt som jag spelat Journey till PS3, ett spel som jag direkt förstod var annorlunda. Ett spel som fått hyllningar men också ratats av recensenter som antingen älskat eller avskytt spelet på grund av sin flytande och både svåra och enkla form.
Det här var min resa.
Jag har klättrat högt, upp mot ett mål och på vägen hunnit tappa andan över de vackra spelet och i lugn och ro fått diskutera med mig själv om vad Journey är, vad spelet betyder och även saker som är personliga, mig själv och jag. Det är ett spel som tar två timmar max, men det är väldigt viktiga två timmar, och till trots från andra som pratat om spelet så säger jag att det absolut är någonting för alla – varför skulle det inte vara? Det råkar bara vara annorlunda än vad vi vanligtvis spelar i konsolväg.
Som ett blankt blad har jag färdats genom en värld av sand, luft och snö. Likt Den Oändliga Historien så är det inte målet som är viktigt utan själva resan dit, ett skapande av vad en en kan vilja göra av det. Det kittlar fantasin, någonting som tyvärr är rätt ovanligt när spel ofta har absoluta mål, och vad är då ett spel som inte har det?
Det är en stund för eftertanke, i en mjuk och underbar värld som inte innehåller dialog på det sätt som vi kommunicerar med ord. Den karaktär en spelar har ingen framtid och inget förflutet, utan bara är, och språket är ordlöst, tyst och här och nu. Ett zen-spel som förtrollar, förvandlar det vi tror är hårda fakta. Fantasi är en viktig komponent, och det här spelet tar fram det vi har inom oss som vissa kritiker till tv-spel överlag kritiserar, att det skulle vara fantasidödande.
Nu låter det kanske väldigt bohemiskt och svävande, men det är också det som gör spelet så bra. Medan jag spelade så samtalade jag med en vän som var med mig på resan, han satt i soffan bredvid mig och vi pratade både om vardagliga saker och om spelet, vad spelet kunde betyda med sina filosofiska berättelser där ens resa höggs i sten men aldrig kommer vara samma resa oavsett hur mycket en spelar det.
Jag är totalt hänförd och jag vill nu vara spektator i en annan persons resa och höra vad spelaren får för tankar av vad spelet ger. Jag tyckte lite synd om att min spelare fick gå så otroligt mycket i uppförsbacke, men hin verkade tåla det.
Och på tal om att tåla – egentligen behöver en inte tid för att spela spelet, men en behöver tålamod i att låta allting ha sin gång. Och varför inte bara gå runt och njuta av världen och dess mjukhet? Eller ropa på någon och spela med en person som du inte vet hur den är i verkligheten utan bara kommunicera genom spelet, genom att följas på en resa och aldrig prata med ord eller text. Det blir intimt på ett sätt som är ovanligt i dessa dagar.
Journey är för speciellt för att inte upptäckas, det är inte långsamt – det är eftertänksamt. Det är också smart, och framför allt otroligt behagligt.
Sara Forslund
