I julruschen hade jag idag ett stopp på GameStop där jag i vanliga fall är väldigt lost eftersom jag mestadels spelar retrospel. Den nyaste konsolen vi har hemma är Xbox 360 som vi kommit över billigt en gång för länge sedan och därför slängde jag ändå ett extra öga på hyllan med begagnade spel – en känsla av att jag faktiskt inte skulle förlora särskilt mycket om jag köpte ett billigt och begagnat spel gjorde min planlösa sista-minuten-julklappsjakt lite lättare. Jag är starkt troende i att varje människa borde belöna sig själv varje dag, på olika sätt. Idag kändes det som att jag ville ha ett ospelat spel.
Det fanns dyra obegagnade spel, men de intresserade mig inte. Någonstans kändes det som att jag inte ville lägga ut särskilt mycket för ett spel på en konsol som inte riktigt fallit mig i smaken. Lagom är bäst. När jag gick igenom hyllan med begagnade spel med trevligare prislapp så kändes det mer rätt helt enkelt – jag var bara ute efter en ny plats, ett nytt liv, så som bara tv-spel kan ge.
Jag hittade ett spel utan omslag där det stod skrivet Bullet Witch. Det lät tilltalande och att den inte hade ett flashigt omslag kändes mystiskt och fint. Jag tog reda på det korta fakta att huvudkaraktären som en spelar som är Alicia, inte en människa utan en häxa. En häxa med vapen. Vapen – meh… men häxa som slåss mot demoner med inslag av skräck – JA! Dessutom med cut scenes och en story, jajjemen!
Den fick följa med hem. Varför inte? Jag hade ju redan spenderat tillräckligt mycket pengar på andra och Bullet Witch skulle få vara en klapp på axeln.
Efter middagen jävlades jag med alla sladdar som hör till konsten att spela tv-spel, sedan brummade jag igång konsolen. Allvarligt, jag brummade verkligen igång den. Jag hade glömt hur mycket den låter, hur mycket oljud den gör! Jag fick höja ljudet på tv:n medan introduktionsscenerna rullade in och visade lite mer av handlingen. Det verkade hyfsat schysst ändå, bra grafik som jag inte är van vid men uppskattar som omväxling vid gameande. Så började äventyret och varade i knappt 30 minuter.
Vi kan ju börja med att konstatera att det är en konstform att spela spel, speciellt shooter-spel, med en handkontroll och inte med mus på PC. Det spelar ingen roll hur duktig en är, allting blir svårare med handkontroll. Det är därför jag gett upp att spela Quake II på Nintendo 64 utan bara kan göra det genom emulator på PC, och även på Xboxen så är det svårt. Detta spel är ett så kallat thirdperson-shooter-spel men det hamnar på samma hylla som FPS ändå eftersom det är OMÖJLIGT att lyckas särskilt bra med en handkontroll.
Detta, samt att handlingen kändes tunn och varje cut scene jag stötte på bara låste upp nya vägar för att hitta fler zombiedemoner att döda gjorde att jag fick tråkigt. Jag har gjort det här, sikta och skjuta, döda. Till min stora frustration kunde jag inte så mycket mer i spelet heller, trots att jag var en häxa. Jag som är lite elakt lagd ville vara härskarinna och kunna skada alla, även de vanliga människorna som fortfarande levde trots apokalypsen. Med sina höga klackar, häftiga höfter och vapen som till och med skulle förlänga Ron Jeremys penis så kunde den här bruden inte slå sönder ett staket och det irriterade mig. Det fanns gränser som jag inte vill se i modernare spel, gränser som gör att spelet blir alldeles för vinklat och styrt.
Jag kan tyvärr inte säga mycket mer om Bullet Witch, för jag kom inte långt alls innan jag gav upp. Vad jag däremot vill säga är att om du är ute efter ett spel med större omfång, en annan värld som fantasy brukar ge, så är det här inte tillräckligt. Det handlar om råa tv-spelsmuskler som känns onödiga när handlingen inte intresserar tillräckligt mycket för att det ska vara värt det. Jag stängde av konsolen och njöt av tystnaden när den somnade in. Allvarligt, ska den låta som en skördetröska? Surkärring som jag är så spelar jag hellre Donkey Kong på mitt pålitliga Nintendo 64, där kan jag i alla fall roa mig med att läsa upp dialogerna på jibberisch-tyska. Bullet Witch hamnar långt ner på listan i sin kategori enligt mig.
Ett plus är att det bara var att springa igenom varje check point och att spelet sparades automagiskt. Det största minuset delas av det faktum att det var omöjligt att sikta för att skjuta samt en torr story.
Sara Forslund
