TVspelsjam VIII tog plats i Umeå för två helger sedan – först nu är jag återhämtad. Det har varit en fantastisk resa på ett konvent jag aldrig besökt tidigare.
Kylan var överallt. Jag skulle ha kunnat frysa ihjäl mitt i ett steg och vakna år 3000 på jorden USA, kylan var så enormt tät och solen orkade sig knappt upp om dagarna. Ja, hoppet lämnar till och med mig i riktig norrländsk kyla, därför kändes det väldigt roligt att jag fått upp ögonen för ett TV-spelsevent som bara låg runt hörnet från där jag bor.
Jag klev in på Klossen där det jamet utspelade sig, alldeles röd och frusen, snorig och jävlig. Jag möttes av ett glatt gäng i kansliet som var som jag, trevliga men ändå skumma – i en väldigt positiv bemärkelse. Det var ryktet som fått upp mina ögon för konventet och min frus mod som fick iväg oss dit.
Jag betalade 200 kr samt lånade ut en grön originalhandkontroll till N64 för att få helgpasset (nr 60) som var rabatterat. Sedan föll vi genom kaninhålet och in i TV-spelshimlen/helvetet.
Jag blev så positivt överraskad – jag har sett klipp från andra konvent och trodde aldrig att någonting i Umeå skulle kunna skapa en sådan atmosfär hålla en så hög standard. Hjärtat slog snabbare när vi gick in i lokalen och jag såg ett drömland av skärmar, både nyare och gamla, samt konsoller och spel av varierande ålder. Det var också varierande ålder på besökarna, vilket förklarar bredden på smörgåsbordet.
Alla delar för ett fullspäckat konvent var där. Jag var bland jämlikar, det jag vill se som min typ av folk. Det enda en fick bli hög på var 1up-svampar i Super Mario vilket faktiskt, för min egna del, kändes som en skön omväxling jämfört med andra evenemang jag tillträtt där mod kom från alkohol och fokus snarare hamnade på barnotan än någonting annat.
Storögt och med dregel i mungipan stod jag ansikte mot ansikte med en arkadmaskin. Sedan skickade jag ett SMS till min storebror som uppfostrat mig inom gameandets värld och sa att det här definitivt var ett ställe han borde vara på. Nu fick lillasyster gå på tivoli.
Schemat var fullspäckad. Det var aktiviteter utströsslade nästan dygnet runt, allt från tävlingar i olika klasser, föreläsningar, quiz, speedruns samt en lista på achievements som kunde ge rabatt i fiket Café på Bit som ansvarade för att föda oss nördar. Det kunde förtjänas genom allt från att krama en funktionär eller fika med en främling, någonting som jag var riktigt bra på. Med andra ord, jag träffade många, många fina människor.
Med inställningen ”hellre än bra” så anmälde jag mig till en hardcore-tävling i Mario Kart 8. Jag åkte bokstavligen ut direkt, av banan hela tiden och utan chans att ta mig vidare. Ändå känns det fantastiskt att våga slänga sig in i någonting som samtidigt kommenteras, ses av övriga deltagare samt streamades på twitch.
Torsdagen tog slut, jag var trött och snurrig när jag stövlade hem vid 23 trots att dörrarna var öppna ända till 03. Under natten sov jag oroligt, totalt överstimulerad av eftermiddagen och kvällen vilket visade sig i mina drömmar där saker kom flygandes mot mig i technicolor och 3D.
Även fast jag sovit illa, så fanns inget annat än TVspelsjam efter att jag väl trätt in. Resten av helgen så var jag i princip bara hemma för att sova och gå ut med hunden. Intensiteten i mina 200 kr i inträde var oanad. Jag har aldrig trivts på det viset på något större evenemang, kanske för att inget var på tvång utan enbart lust.
Det var rena fruktsalladen, att hoppa in och ut ur omgångar av spel, att hitta tid att springa på toan, att prata med spännande människor, att lägga pärlplattor med retrospelsmotiv. (vilket var väldigt rofyllt tills jag räknat fel antal pixlar på min Yoshi-platta) och lyssna och se föreläsningar och speedruns. Jag och min fru delade upp oss och sa i princip ”ses hemma”, jag som ville vara med på precis allting seglade omkring under dagarna och kvällarna medan min frusamhet satte upp sitt läger i Rock Band-rummet. Det var vår mötesplats under hela jamet.
Tiden existerar inte när det är TVspelsjam. Många saker blev förskjutna, såsom föreläsningar och quizes, men eftersom schemat var så flytande så ramlade rätt folk in på rätt plats och rätt tid. Däremot sa min kropp ifrån när det närmade sig kväll, och det kändes otroligt skönt att kunna gå hem utan att missa de föreläsningar jag tyckte lät spännande, tack vare jamets streaming på twitch.
Jag både observerade och deltog. Det jag observerade var med ödmjuka ögon för den realitet vi har med att det är klyftor och skillnader mellan människor och andra människor. Det var rent vackert att se föräldrar komma med sina barn för att spela MegaMan på deras favoritkonsol från barndomen, samt att det inte var en överrepresentation av män: kanske 50% var män. En feministisk anda och det faktum att jag tappade bort mobilen under några timmar utan att den blev stulen eller ens rörd vid (och återfanns vid Street Fighter II-hörnan) gjorde att det inte kändes som att det spelade någon roll i hur jag såg ut eller vilken tillhörighet jag hade utanför jamet – vi var alla intresserade av TV-spel och allt relaterat till det. Jag kan gå i god för att det inte ens i Rock Band-rummet blev en typisk uppdelning av kön när till exempel trummor och gitarr brukar vara överrepresenterade av killar och män respektive sång av tjejer och kvinnor. Alla turades om på ett naturligt sätt som tyvärr inte sker i verkliga livet. Inte än, i alla fall.
Det här är bland de mest roliga och krävande dagarna jag haft på länge, vilket visade sig sen. Jag är känslig för stimuli och tro mig, det var konstant stimuli under dessa fyra dagar. Fullt ös, medvetslös och jag älskade det.
På söndagkväll delades priserna ut. Innan Game Over hade det regnat priser över deltagare i tävlingar, samt diplom som skrivits under jamets gång. Epic wins och epic fails som var otroligt kul att få höra som lite kuriosa om hur andra haft det under konventet.
Jag är ett rovdjur som vill vinna jämt. Om jag inte gör det, så ser jag till att vinna tillslut. Tyvärr gav min insats i Rock Band eller mitt gissande i musik-quizen ingen topp tre-plats, däremot fick jag tillräckligt med achievements för att en kopp kaffe med påtår gratis på Café på Bit. Jag stampade över att jag inte lyckats vinna någonting, men när jag förstod att jag var den enda som färdigställde #fotojakten så tiggde jag mig ett pris. Där hade jag legat i och tagit alla 20 ord/meningar som en under jamet skulle gestalta i en bild och dela på sociala medier. För den insatsen fick jag ett tröstpris, min första lek Magic the Gathering-kortlek. Snuvad på ära, men inte ett fysiskt pris!
Naturligtvis tröttas alla ut av evenemang som detta, jag väntade mig en rejäl baksmälla av någon sort. Jag kraschade på söndagskvällen, nöjd och belåten, för att sedan vakna till en ny dag med tryck över bröstet och en rejäl förkylning.
Det var tre år sedan jag var så dålig och ynklig. När jag låg i soffan och använde rulle på rulle av toalettpapper för att snyta ur den imponerande mängden snor som näsan producerade så kände jag mig knäckt, men på det där sättet där allting som varit ändå var värt en rejäl krasch. Gissningsvis så kan en gissa att det var rejält mycket baciller som jag dragit åt mig, för när jag fick en lucka i mitt schema så satte jag mig vid närmaste skärm och spelade vad än som var tillhands. Jag kan se framför mig hur handkontroller lämnas från hand till hand med tillhörande germs, människor som sitter tätt intill varandra och hur lätt sjukdomar kan glida över till nästa byte.
Två veckor senare är jag fortfarande berörd och tänker tillbaka till jamet med levande minnen och lärdomar. Det har också påverkat vår familj på ett visserligen ganska dyrt sätt när jag blivit mer insatt i Wii U och min fru paniskt jagat hem och eggat Rock Band till förbannelse.
Nu låter jag bilderna tala, eftersom de visar mycket mer av hur färgglatt och varierat fyra dagar har varit än mina ord. Vissa saker måste upplevas på egen hand, så jag föreslår att vi alla ses på TVspelsjam nästa år i Umeå och har en riktigt rolig och spexig helg som ni inte kommer glömma!
Sara Forslund
