Pony Island.
Namnet borde väl vara en stark indikator på vad det är för spel som väntar dig, eller hur? Loggan är en liten rosa ponny som ler med en gul sol i bakgrunden. Det ser trevligt och tilltalande ut. Du bestämmer dig för att ge Pony Island en chans. Ibland är det ju faktiskt rätt trevligt med ett lite mer avslappnat spel. Varför inte vara en rosa ponny som hoppar över hinder och blåser bort fjärilar en stund? Det kan vem som helst behöva efter en stressig dag.
Det visar sig dock ganska snabbt att det här inte är spelet du trodde att det skulle vara. Du spelar förvisso som en ponny som hoppar över hinder, men den där rosa, glättiga ytan går inte att se någonstans. Tvärtom känns spelet väldigt dystert och snudd på obehagligt – men du vill verkligen vara en ponny ett litet tag, så du kör på ändå.
Snabbt fallerar allt. Det här inte alls ett spel som handlar om att hoppa över hinder. Det är mycket mer än så. Maskinen du spelar Pony Island på är uppenbart besatt av något (eller någon), och det är din uppgift att få tillbaka den glättiga fasaden.
Pony Island är inte ett spel som handlar om ponnys. Pony Island är ett fantastiskt metaspel som är extremt listigt i hur det interagerar med dig. Du blir tvungen att lösa röriga programmeringsrader och gåtor, samtidigt som din ponny långsamt får fler och fler attribut som inte alls passar en rosa ponny – vad sägs om drakvingar och förmågan att skjuta laser ur munnen?
Det är ett kort spel – lite drygt 2 timmar speltid – men det är riktigt, riktigt bra. Flera gånger under spelets gång vet jag inte om spelet faktiskt buggar, eller om det som syns på skärmen ingår i den listiga speldesignen. Det är en fantastisk balansgång mellan verklighet och retrospel. När du tror att du har klurat ut hur det här spelet verkligen fungerar, kommer du snabbt stöta på nya element som inte alltid är så himla självklara. Det är en härlig pixelgrafikröra av action, pussel och story.
Flera gånger under min korta speltid med Pony Island utbrister jag saker som “Nej, vad coolt!”, eller “Men det här är ju genialiskt” – och jag står starkt för det. Det är ett spel som inte liknar något annat jag har spelat, och så fort jag spelat klart ville jag skynda mig ut på internets alla sociala kanaler för att tipsa varenda person jag stöter på – du måste spela Pony Island!
Problemet blir dock när man då får frågan “Varför?”. Folk skriver snabbt av spelet så fort de ser namnet och loggan; det där är ju inte ett “coolt” spel. Faktum är att jag själv upptäckte spelet på grund av att en vän till mig pekade på spelet i Steam och med något hånfull ton sade “Där har du ett spel för dig, Anna!”. Jag hymlar inte med att jag gillar rosa. Eller ponnys för den delen. Så jag köpte hans argument – det såg ju faktiskt ut som ett spel för mig. Det allra bästa är dock att det är ett spel för den hånande kompisen också. Det är ett spel för alla som älskar spel, och inte för alla som älskar ponnys. Det är ett väldigt modigt drag av Daniel Mullins – skaparen av spelet – att sätta den glättiga fasaden på sitt spel, för den innebär nämligen att alla som anser sig vara för coola för rosa ponnys kommer missa ett av årets absolut bästa spel.
Anna Glados
Jag måste testa det här!