När jag först startar DayZ, är det med en känsla av spänd förväntan. Det är det här jag har väntat på – ett realistiskt överlevnadsspel med zombies i huvudrollen. Faktumet att saker som hunger, törst och kroppsvärme påverkar din överlevnadsförmåga gör mig bara än mer upprymd. Jag måste verkligen överleva på riktigt!
Mitt äventyr börjar vid en kust. Min karaktär är endast klädd i byxor och t-shirt, och solen har redan börjat gå ner. Mitt första mål är att hitta skydd och värme. Efter att ha sprungit längs med en tågräls i några hundra meter, börjar min hungermätare sjunka. Det börjar bli ont om tid. Ständigt ser jag mig över axlen medan jag springer, och jag spanar efter zombies i hopp om att kunna undvika dem innan de får syn på mig.
Efter några minuter har jag lyckats hitta en handfull bostadshus. Lycklig över att jag förmodligen kommer överleva ett tag till, kastar jag mig in i närmsta hus för att leta efter proviant. Utbudet är torftigt, men efter att ha genomsökt ett antal hus har jag lyckats plocka på mig både mat, kläder och ett ganska dugligt vapen – en yxa. Jag känner mig nöjd med mina fynd, näst intill oövervinnlig. Nu jäklar ska jag slåss med zombies!
Nu när jag bunkrat på mig överlevnadsutrustning ser jag fram emot att ta mig längre in mot den stad jag lyckats hamna i. Jag vill hitta andra överlevare. Fler människor att alliera mig med. En enad front för att motstå det ständigt närvarande hotet där ute. Tanken på att hitta en annan människa är det som driver mig vidare den närmsta tiden, och det måste ju finnas fler ensamma vandrare där ute som känner sig tryggare i sällskap med andra. Tänk om den person jag träffar på härnäst rentav har ett gevär eller en pistol? Vi kommer bli odödliga tillsammans!
Efter att ha vandrat ett par kilometer på en sliten asfaltsväg genom den lilla stad jag befinner mig i, hör jag ett tämligen obehagligt ljud som snabbt visar sig tillhöra en extremt hungrig zombie. Till min förskräckelse är det dessutom en zombie som verkar ha varit en marathonlöpare, och den springer mot mig med en rasande fart. Jag ser ingen annan lösning än att själv lägga benen på ryggen. In mot stan ilar jag med zombien i släptåg, och plötsligt – PANG! Ett skott viner förbi mig och träffar zombien som faller ned på marken. Jag är räddad!
Jag börjar se mig om efter min räddare, vill säga tack, skaka hand, och genast skapa en allians.
Till mitt enorma förtret kommer min räddare gående mot mig med höjt gevär. Jag skriker desperat “Friendly! I’m friendly!” och ser till att hålla upp händerna i luften. Min räddare svarar inte, och plötsligt dyker det upp två personer till – alla med höjda vapen och täckta ansikten. Jag hör en skarp smäll, och det enda som återstår på min skärm är meddelandet “You are dead” på en kolsvart bakgrund. Mitt äventyr är slut efter knappt 20 minuter.
Jag övertalar mig själv om att jag hade otur. Kanske pratade de inte engelska? Det var nog bara en missuppfattning. Jag skapar en ny karaktär och beger mig snabbt ut på nästa äventyr.
Den här gången håller jag mig vid liv i ungefär 11 minuter innan en okänd person hotar mig, handfängslar mig och lämnar mig att svälta i ett skjul.
Frustrationen smyger sig på, men jag börjar om en gång till.
42 minuter in, och den här gången redo med en pistol, hamnar jag i eldstrid med en annan pistolbärande äventyrare. Jag förlorar. Innan jag startar om min karaktär kan jag höra honom skratta i sin mikrofon.
En gång till, betydligt mer försiktig den här gången. Jag stannar ofta och lyssnar efter andra. Jag kontrollerar om dörrarna till husen redan är öppnade. Jag letar efter ljud och rörelser.
Min tilltro till andra människor har snabbt avtagit. De få zombies jag stöter på är sällan ett problem – de flesta kan jag bara springa ifrån. Det är de andra överlevarna som är det största hotet, och inte alls de människoätande monster som har tagit över världen.
Jag tar mig vidare utan att stöta på en annan person på flera timmar. Jag har samlat på mig ett par vapen, en vattenflaska, flera matkonserver, en kompass, och slutligen en alldeles perfekt fungerande konservöppnare.
Det är inte förrän jag, mitt i natten, tänder en brasa i ett övergivet hus för att värma mig och laga mat, som nästa fiende dyker upp: Ännu en maskerad man som stiger in i mitt hus.
Denna person är dock intresserad av att kommunicera. Han håller förvisso ett gevär mot mitt ansikte, och säger åt mig att slänga ut alla mina vapen, men han skjuter mig inte omedelbart. Det bådar gott.
Jag talar om för honom att jag är vänlig, jag är inte ute efter att bråka eller döda, jag vill bara hålla mig vid liv längre än ett par timmar i denna kalla, hårda värld. Han går igenom mina tillhörigheter och hittar min konservöppnare. Han hummar nöjt och säger att det är det enda han vill ha, och i utbyte får jag en av hans sämre pistoler samt en skruvmejsel. Han frågar också om jag är hungrig, och innan han går matar han mig med en näve bär som han har. Jag tackar ödmjukast, och han lämnar sedan min lilla fristad. Jag är helt oskadd!
…eller snarare, jag VAR helt oskadd i flera minuter efter att han gått, tills det visar sig att bären han matat mig med är giftiga. Livet rinner långsamt ur mig, och jag har inget botemedel.
Det slutar med ännu en svart skärm som talar om för mig att jag dött. Och så här kommer det fortsätta varenda gång jag startar detta spel. Det visar sig att DayZ inte alls är ett överlevnadsspel i zombiemiljö, som man skulle kunna tro. DayZ är en studie i mänskligt beteende, en studie i vad som händer när man inte längre har något att förlora. Det handlar om hur människor agerar när man inte kan lita på någon. Skjuta eller skjutas, det är det enda du behöver ha i åtanke när du spelar detta fantastiska, förfärliga spel.
Lita aldrig på någon – och göm din konservöppnare väl.
Anna Glados
