Det finns många lättspelade brädspel där ute, och många känner till en del: Ticket To Ride, Monopol, Carcassonne, Settlers of Catan m.fl. Det gemensamma är att spelen är enkla, går efter en klassisk tanke om hur brädspel ser ut, med tydliga och enkla färger, brickor i trä och papp, några tärningar och spelpjäser.
Men oftast är dessa spel roliga och spelbara endast med rätt sällskap – du vill inte spela Monopol mot någon du har olösta problem med, eller om de är dåliga vinnare/förlorare, och du vill troligen inte spela Ticket To Ride eller Carcassonne med någon som helst förstör för motspelarna. Många spel kan bli lidande på grund av detta, och få väldigt blandade betyg, beroende på vilka som spelade och hur många de var, bland mycket annat. Sällskap påverkar spel mycket mer än vi ibland medger, speciellt när en drar ner på mängden komplicerade spelmekaniker.
Några få spel verkar frångå från detta: Ascension: Chronicles of the Godslayer verkar vara ett av dem. Jag började spela det endast för att det fanns ett demoexemplar i en butik jag jobbade i förut, och det var enkelt att visa upp det eller spela med kollegor på lunchen. Lättlärt, enkelt att sätta upp på grund av spelbrädet, vilket är ganska ovanligt i ett kortbaserat spel, och simpelt – kan spelarna engelska kommer varken spelreglerna eller korten vara svåra att förstå, men det underlättar att ha någon som kan svara på frågor.
Första intrycket jag fick var illustrationerna – jag gillade verkligen inte stilen, men gav spelet en chans. Och sen några fler. Sen var jag fast, och jag lyckades även börja gilla stilen, och nu, några år senare, finns det få spel jag älskar mer än Ascension-serien.
Första skälet – det är enkelt att lära ut. Då det är ett så kallat deck-building game, dvs lekbyggande spel, så är det utanför vad många lärt som om brädspel. Det finns inga brickor, spelpjäser, eller ens ett bräde som gör annat än markerar vart kort-högarna ska ligga.
Grundidén är att bygga din lek medan du spelar – korten på din hand representerar vad du har att ”handla” eller slåss med: din ”power” och dina ”runor”. Lägger du ut korten i spel framför dig aktiveras dem, och du kan använda resurserna du då får tillgängligt, eller vänta och hoppas att samla på dig mer under din runda. Med ”runorna” köper du nya kort, som du INTE använder – än. De hamnar i din slänghög, till att börja med, och är för tillfället ”döda” kort – oanvändbara ifall inget annat kort aktiverar dem.
Detta är dock det viktigaste, för korten du köper är nästan uteslutande bättre än dem du började med, och det finns begränsat antal av de flesta korten, så du vill köpa upp dem innan din motståndare får dem. Hellre ha dem i din lek än se motståndaren tjäna på dem, eller hur?
Den ”power” du samlat på dig kan du använda för att döda monster som dyker upp, men det beror helt på vad som finns på brädet. Majoriteten av alla kort är dolda, och inte tillgängliga förrän något annat kort försvinner, så om du har ett monster du vill döda för att få en belöning, så måste du göra det innan din motståndare – men du kan bara göra det fall du har köpt bra kort tidigare, som kommer upp på din hand genom att du blandar in din ”slänghög” i din ”dra-hög”, även kallat Library. Allt du köper hamnar alltså i din lek, och när du drar kort från ditt Library drar du till slut upp korten du tidigare köpt. Det gäller att planera framåt, men då du aldrig vet vilka kort som kommer upp, gäller det att vara någorlunda förberedd på det mesta, och försöka bygga en balanserad lek.
Det kan låta komplext, men jag brukar jämföra det med att cykla – det kan vara svårt och komplicerat i början, men har du en gång lärt dig så sitter det där. Finns det någon som förut kört deck-building av något slag, blir det så mycket enklare.
Andra skälet – inget spel som jag presenterat för ovana brädspelare har fått lika positiv respons. Bara genom att spela det med vänner någon kväll eller två, har jag skapat ett flertal hängivna fans, vilket sällan sker med brädspel. Visst kan folk uppskatta dem, men ofta blir slutresultatet ”det var kul”, istället för ”det här måste jag spela mer!”, som varit den vanligaste responsen på Ascension-spelen.
Och det är underbart, för jag kan se hur andra faller för ett spel precis som jag själv föll för det – först skeptisk, sen accepterande, och sen äger du alla expansioner och tjatar på vänner om att ta tid från andra aktiviteter för att spela med dig.
Vänner som aldrig spelat brädspel förut, förutom något Monopol när de var barn, sätter sig och spelar Ascension med mig, och är helt förvirrade över hur det fungerar (som sagt, deck-building är svårare att ta till sig då få klassiska spel har den mekaniken, och därför är den väldigt komplex för nya spelare), men efter ett parti sitter mekaniken fast, och om tiden tillåter vill de alltid ta en till omgång.
Tredje skälet – det finns som app. En enkel, kostnadsfri app till mobiler och surfplattor där en kan spela med vänner eller mot datorn, välja vilja expansioner en ska spela med, längden på spelet, eller fler andra detaljer.
Ett perfekt sätt att prova ett spel, speciellt för dem som aldrig spelat ett deck-building-baserat spel tidigare; du behöver inte tänka på att blanda kort, lägga upp högarna rätt, vilka kort som placerat vart eller annat – datorn sköter allt det, och det enda du behöver tänka på är själva spelet och strategin bakom. Att ta sig in i det fysiska spelet efter det blir mycket enklare, och nästan hela inlärningskurvan hoppas över.
Ascension-serien, som nu är uppe i dussinet expansioner (där jag spelat max hälften), har enligt mig fått alldeles för lite kärlek. Ofta överskuggas serien av andra deck-building spel, så som det klassiska och underbara Dominion, som riktar sig till mer erfarna spelare och därför föredras av veteraner inom brädspel, eller Marvel och DC-varianterna med klassiska superhjältar och superskurkar som poster boys.
Det är enkelt att hamna i skuggan när ett spel ”står på egna ben”, och inte har kända skapare, eller kända karaktärer, men det påverkar inte dess spelbarhet, vilket bevisas av dess hängivna fan-base. Ascension är ett högst underhållande spel, som fungerar med nya och erfarna spelare, och omspelarvärdet är väldigt högt, vilket för mig är det viktigaste: varför köpa ett spel som samlar damm, även om det är underbart bra, när du kan få ett spel som är lika kul även efter ett dussin spelomgångar eller fler?
Det finns många bra deck-building spel där ute, och i min åsikt finns det få spel bättre än Dominion; enda punkten varför jag föredrar Ascension är att det är enklare att introducera nya spelare, och det är enklare att bli förälskad i. Där Dominion är en kärlek som sagts byggs upp under flera spelomgångar, så är Ascension en förälskelse som drabbar en innan du vet om vad som skett – perfekt att slänga på spelare som vill testa något nytt, men redan har spelat Ticket To Ride och tröttnat på Carcassonne, vare sig de är nya eller mer erfarna spelare.
Sín Wellroth Lång
